Revolverspel

The Fog of War

2011-12-01T15:40:00.001+01:00

Jag har börjat skriva och speltesta ett nytt spel - The Fog of War. Idén är egentligen ganska gammal och har legat och grott i mitt huvud i flera år. Jag hade tänkt att det skulle bli ett slags hack av Revolver, men så började jag att skriva (inspiration är en märklig sak) och nu sitter jag här med snart 30 sidor spel och känner att det här är spelet. Ur allt speltestande och skrivande och teoretiserande av Revolver föddes ett helt annat spel. Alla bitar föll på plats skrämmande fort och det enda jag behövde göra var att se till så att fingrarna hann med när hjärnan jobbade på högvarv. Det var faktiskt så det kändes. Dessutom skapade jag samtidigt en grafisk stil och den sporrade mig ytterligare.

Spelet då. Spelarna tar rollen som unga amerikanska soldater under valfritt amerikanskt krig. Spelet börjar före kriget, innan karaktärerna har tagit värvning eller blivit inkallade och följer dem sedan under deras träning till brinnande krig. Jag har hämtat inspiration från filmer och serier som The Platoon, Tigerland, Generation Kill, Green Zone, Band of Brothers och givetvis Full Metal Jacket. Det är ett spel om kamratskap och om hur krig förändrar de som tvingas uppleva det, tvingar dem att bli några andra än de tidigare var. På gott och ont.

Jag har valt att skriva på engelska. Jag vet faktiskt inte varför, men jag tror att jag kände att det inte gick att skriva det här spelet på svenska. Kanske.

Om du vill kan du läsa spelet. Det är inte komplett, men alla delar är på plats: The Fog of War

Jag tar dessutom tacksamt emot all hjälp med stavning och formuleringar jag kan få.

Daemon Beta

2011-10-11T09:33:00.000+02:00

Nu finns det ett inlägg om Daemon Beta på rollspel.nu. Det är alltså den färdiga speltestversionen. Det är spelets första kapitel. Resten kommer senare.

Direktlänk (Google Docs)

Vad jag vill att du gör:
- Kollar efter luddiga formuleringar.
- Kollar efter regelbuggar.
- Om du har en sanslöst bra regeländring får du gärna berätta om den, men jag är inte intresserad av löst tyckande.
- Kolla efter rena språkfel.
- Märkligheter i dispositionen.
- Annat du reagerar på som du tycker att jag bör känna till.

Det är inte alla kapitel, men jag tror att det räcker. Den enda morot som finns, förutom ett eventuellt intresse, är att du får ditt namn i boken.

Den här delen innehåller:
- Grunderna
- Karaktären
- Handlingar och Konflikter
- Strid och skador
- Magi och Kaos

Nästa del kommer att innehålla:
- Karaktärskapande.

- (kapitlet om hur du spelar spelet, gör scenarion m.m.)
- Bestiarium
- Utrustningslistor och sånt

Men ni får vänta lite på det. Jag är glad om någon läser igenom de här första 20 sidorna, men är säker på att ingen tar sig igenom 40!

Smakprov på Daemon

2011-08-19T11:14:00.000+02:00

På www.rollspel.nu har jag lagt upp lite smakprov på reglerna till Daemon.

Grundmekanik
Stridsregler

InterZone Alfa

2011-03-17T16:08:00.001+01:00

"Kod 44, du försöker få ankomst till ett spärrat minne. Var vänlig och stanna där du är. Personal från MnemeTech är på väg, och kommer inom kort ge dig personlig support. Ha en bra dag."

Den här dagen skulle bli allt annat än bra. Du skulle bara ansluta till MnemeTechs minnesserver, för att uppdatera dina minnen och ladda ner de senaste patcharna, när du fick en Kod 44. Visst det kan vara ett enkelt tekniskt missöde, lite glapp någonstans bara. Eller hur?

Så börjar mitt spel InterZone (google doc). Texten uppdateras då och då, men i stort är alfaversionen klar och ska inom kort speltestas för att sedan layoutas som en gratis PDF. Läs gärna och kommentera, här eller direkt i dokumentet.

Speltestande

2011-02-23T22:20:00.000+01:00

Vi speltestar nu både Daemon och Revolver och båda spelen både fungerar bra och fungerar som jag vill. Det återstår en del jobb med systemen men det är glädjande att många års arbete äntligen börjar närma sig sitt slut.

Jag återkommer framöver med lite smakprov.

Socialt kontrakt

2011-01-08T15:17:00.002+01:00

Många, däribland jag själv, brukar lyfta fram gruppens sociala kontrakt som något viktigt och närmast heligt. Jag har ändrat mig. Det sociala kontraktet måste utmanas, provoceras och ifrågasättas så att spel når nya nivåer och uforskar nya sfärer. Ron Edwards definerar socialt kontrakt så här:

All interactions and relationships among the role-playing group, including emotional connections...and expectations. All role-playing is a subset of the Social Contract.*

Det låter ju bra, eller hur. Något som bör respekteras? Eller? Ja, om vi skriver spel som uteslutande bygger på informella överenskommelser, vilket tidigare varit fallet i typ alla svenska spel. Den typen av spel kräver en tydlig överenskommelse, som gruppen själva, genom trial and error, måste skapa. Då blir det sociala kontraktet, eller delar av det, oerhört viktigt, kanske till och med det viktigaste. Men i kontrast till detta finns spel som fungerar i sig själva, som inte kräver den typen av informella överenskommelser. Det finns spel som uppenbart bryter mot vårt sociala kontrakt, som tvingar det att förändras. Ett tydligt exempel är den närmast universella överenskommelsen att rollpersonerna är bästa av vänner vad som än händer. De är sådana vänner att de hänger ihop trots att de inte känner varandra, trots att de är varandras totala motpoler och allt vad det kan vara. Och den enda orsaken till att de hänger ihop är för att de är rollpersoner. Det finns massor av spel (exempelvis Revolver) som inte kräver den här överenskommelsen, som tvärtemot kan bli bättre om rollpersonerna är varandras antagonister.

Vincent Baker säger så här:

The goal of designing rules is to change social contract.

Skriver vi spel som funkar, som innehåller allt vi behöver, så finns det ingen anledning att hålla fast vid en bunt oskrivna och informella regler och överenskommelser.

Släpp det. Släpp kontrollen. Våga förändra ert sociala kontrakt.

*Jag strök logistic arrangements ur citatet för det känns som en oerhört tråkig sak att prata om.

Dock Rats, Speltest av Revolver

2010-12-10T09:38:00.001+01:00

Jag har dragit igång ett speltest av Revolver över nätet, tillsammans med min nätspelsvapendragare Poppe (vi spelar 3 nätkampanjer just nu). Eftersom vi spelar textbaserat över nätet är tempot långsamt, vilket är bra. Vi kan stanna upp och fundera över saker ett tag. Annars vid speltest har man inte den tiden, utan vill få så mycket som möjligt testat och försöker hitta svar mellan speltest. Vi började med att Poppe valde vilken rotel han villa att hans karaktär skulle tillhöra. Spelaren väljer fritt från en lista (utdrag):

Sedlighet
Mord
Ungdomar
Organiserad brottslighet
Cold Case
Major Crime (grova rån, kidnappningar m.m.)
Specialenhet (temporär enhet med specifikt syfte)
Patrull

Poppe valde Specielenhet. Vi bestämde att det rörde sig om en enhet vars jobb det är att stoppa människohandeln/smugglingen i Columbus Harbour. Vi forskade lite i ämnet och hittade en artikel om trafficking med kvinnor från Moldavien som uppskattade att upp till 10% (!!!!) av landets kvinnor fallit offer för human trafficking. Plötsligt blev det ett riktigt ämne. Ett obehagligt ämne, om riktiga människor.
Vi skissade upp enhetens medlemmar och pratade lite om var i New Amsterdam hamnen ligger. Vi bestämde också att enheten grundats efter att en skandal blossat upp efter att en councilman - Mr Areano - vid flera tillfällen setts i sällskap med en ung moldavisk flicka som senare hittades mördas. Mr Areano vände det till sin fördel och engagerade sig i anti-trafficking och fick igenom grundandet av enheten för anti-trafficking och övervakning, kallad Dock Rats.

Poppe gjorde sin karaktär. En polsk kvinna från South Columbus (kallas Southcol av invånarna), det område som kallas Little Odessa (normalt brukar jag ändra namnen i New Amsterdam något, men just Little Odessa låter så förbannat bra!).
----------------------------------------

Namn: Alina Kordulski

Kraft: 2 - Vältränad

Skräpa: 3 - Analytiskt sinne

Känsla: 1 - Rättfram

Adrenalin: 5

Smärta:

OOO Skakad

OO Sargad

O Bruten

Hunger: Ursinne

Hopp: 3 - Att flytta till Polen med min syster och hennes barn. Bygga ett nytt liv där.

Relationer:

Maria Bartnik - 3 - Min äldre syster, engagerad i Columbus via den katolska kyrkan. Ger mat till uteliggare, hjälper hamnarbetarna med soppluncher, osv. Jag ser upp till henne, hur hon orkar, hur hon klarar allt, med två barn Hanna 14 år och Jerzy 7 år.

Jaques Menard - 2 - Åklagare, förmögen mecenat insyltad med New Amsterdams kulturelit, älskare. En man med barn och familj, velar mellan att överge dem och att stanna. Jag är rätt nöjd med att ha det hela som det är.

Aleksander Kordulski - 1 - Övriga, far, hamnarbetare nära pension. En man jag har stor respekt för men sen min mors död nästan ingen kontakt med, vi träffas mer utav plikt och utav kärlek. Sist vi träffades fick jag reda på att han var sjuk, lungcancer.

Varför blev jag polis? När jag var liten och växte upp på southcol så bodde där en kvinna på samma gata, hon höll ordning på ungarna på gatan, såg till att ingen for illa och var ett centralt nav för vårt kvarter. Hon blev mördad och polisen lyfte inte ett finger. Min äldre syster tog på sätt och vis upp hennes roll, jag försöker göra det på ett annat sätt.

Kodex: Sviker aldrig min bakgrund på southcol, kollektivet är lika viktigt som familjen.

Vad gör jag när jag inte är polis längre? Jag bor i norra Polen, har öppnat en restaurang mot stranden, serverar drinkar och billig öl åt turister och hjälper min syster med hennes barn. Tillsammans har vi även öppnat upp ett hem för ensamma kvinnor i behov av tak över huvudet.

----------------------------------------------

Under tiden började jag med min prepp. Jag fortsatte läsa om obehagliga trafficking-skildringar, läste om albanska maffian och ämnet blev mer och mer intensivt. Jag återkommer om hur Revolver förbereds senare, när vi har spelat klart.

Snart är det dags att sparka igång det här. Med mig i bakhuvudet har jag den här bloggposten

Det här kommer att bli intensivt, otäckt och förbannat kul!

Vad är Story Now?

2010-11-22T12:58:00.000+01:00

Jag har försökt formulera det här ett tag, utan framgång. Nu gör jag ett försök till.

Det svåraste med Story Now är att våga spela dramatiskt. Som spelare vill du ha kontroll - över din karaktär och allt det hon bryr sig om. Det innebär att du inte vågar ta klivet in i storyn. Du försöker i det längsta ha övertaget. Det här är bra. Du måste sträva efter det. Det är en mänsklig förutsättning. Du vill något, och det är att vara trygg, ha det bra och allt det där. Problemet är att förr eller senare måste du släppa kontrollen. Du måste göra ett val som spelar roll, som gör att du tar storyn vid hornen, kosta vad det kosta vill. Båda kontroll och drama är essentiellt. Du kan inte ha det ena utan det andra.

Vad som sedan sker i spel är att du tvingas ge upp din trygghet för något som är viktigare. Här har vi två saker som vi alltså måste lära oss .Karaktären måste bry sig om något. På riktig. Detta måste utmanas. På riktigt

Vi måste alltså ha en överenskommelse eller metod för det, före spel. Vi, alla runt bordet, måste kunna kommunicera det här. Det här är min karaktär, det här är vad hon handlar om.SL svarar med att i spel pressa mot det här, tvinga till val. Men vi måste ha mer än så här. Att utmana något som en karaktär bryr sig om är ju enkelt. Som SL är det bara att göra det. Så, din karaktär har någon hon älskar. Kan inte SL bara kidnappa personen? Då måste ju karaktären ge sig iväg på en spännande jakt och rädda sin kärlek. Men, det där är ju inget val. Vi måste först ha en premiss, en slags fråga att ta ställning till, saker att välja mellan.

Vi vet redan att karaktären har någon hon älskar. Kärlek. Bra, men vi behöver mer. Vi behöver en insats. Så här: den person som karaktären älskar än inte den hon är gift med, utan en hemlig förälskelse. För karaktären har familj, barn, jobb en trygg tillvaro. Kanske mer ändå. Kanske är hon polis, eller agent. Agent är bättre! Hon förväntas följa lagen , lyda order, göra det som krävs. Nu börjar vi närma oss, märker ni det? Vi har en riktig person, som vi kan berätta en spännande historia om.

Nu kan SL kidnappa karaktärens älskare. Men kidnapparna är inte vilka som helst. De är agenter för ett främmande land och plötsligt är det inte någon enkel jakt på kidnappare längre. Nu måste karaktären börja välja. För hennes chefer säger att de inte kan hjälpa henne. Hennas älskare är försvunnen, och för mycket står på spel så hon kan inte räkna med hjälp från byrån. Vi tar ifrån karaktären hennes fotfäste.

Sedan följer vi karaktären. Vi frågar henne vad som är viktigare - det här eller det här? Och varje svar ger oss mer och mer story (vi bygger vår story nu!). Här någonstans kan det vara lätt att halka tillbaka till tryggheten. Tempoväxlingar är bra, och krävs antagligen, men de får inte leda till att vi kommer tillbaka till ruta ett. Vi måste fortsätta fråga.

Till slut kommer vi till en vändpunkt, en massiv vändpunkt. Den som definierar karaktären. Vi kan säga att den i det här fallet utgörs av frågan om karaktären ska rädda sin älskare med risk för terroristhämdaktioner mot hennes land (och alltså riskera sin familj, trygghet etc) eller ge efter för den främmande maktens krav (chefernas och presidentens order). Beslutet är oåterkalleligt. Hon kan inte välja kärleken och sedan döda alla skurkar för då har vi bara spelat en dum action, den där hjälten alltid gör rätt och alltid får allt i slutet.

Vi börjar närma oss berättelsens slut nu. Karaktären gör sitt val, och vi ser vilka konsekvenser valet får. Reser hon hem, utan sig kärlek, utan att familjen där hemma någonsin får veta något om hennes älskare, eller offrar hon allt? Vi säger att hon gör som cheferna säger. Hon lämnar sin älskare i fiendens våld, att torteras till döds, och hon kommer aldrig att kunna skaka av sig det faktum att hon hade kunna rädda honom. Hon gräver ner sig i sitt jobb och isolerar sig, stänger ute sin familj. The End.

Vi kan i efterhand se vad berättelsen handlade om: Om du inte följer ditt hjärtas röst så förlorar du det.

Berättelsen kan sluta på andra sätt. Hon försöker rädda sin älskare, men dör. Hon räddar sin älskare och den främmande makten spränger en viktig byggnad som hämnd. Hon räddar sin älskare och hennes man lämnar henne, med hennes barn. Hon får sparken. Etc. Det finn mängder av möjliga slut på berättelsen, och varje slut ger berättelsen helt olika teman.

Det är Story Now.

Nästa gång kanske jag pratar om hur man gör allt det här.

Daemon i bilder

2010-11-14T22:14:00.001+01:00

Jag tänkte posta lite bilder som jag har grävt fram på nätet som jag tänker använda i Daemon. Jag tycker själv att de är sjukt passande:

Vad finns att tillägga? Ett skelett som dödar en riddare, visserligen med en lans i slapp hållning, men bilden är hur skön som helst!

Ett skelett (eller liche?) en beastman (!!!) en trogen hund, en cool krigare och en fantastiskt Warhammeresque stad i bakgrunden. Den här bilden är helt lysande!

Återkommer med fler bilder.

Trolldräparen

2010-11-10T16:09:00.002+01:00

Så här kan Daemons arketyper se ut:
------------------------------------
Trolldräpare
Du är utstött av ditt folk, du är vanärad. Du har valt den den enda väg som erbjöds dig - att möta din död i strid mot ditt folks fiender, trollen! Men du tänker inte bege dig till dödshallarna med oblodad yxa.

Expertiser

Dryckenskap
Hota
Tvåhandsvapen
Slagsmål
Berättarkonst
Improviserade vapen

Utrustning

Tvåhandsyxa
Ringbrynja eller nitläder
Flaska dålig sprit

Fristad

Du återställer dina Expertiser efter en strid, när du berusar dig med alkohol och droger och skryter om dina bravader, om hur nästa strid kommer att bli din sista.

Öde

Du återställer ditt Öde när du vinner en farlig strid.
Du Ökar ditt Öde när du förlorar en farlig strid.

Daemon v0.1

2010-11-04T08:48:00.001+01:00

Minns ni Daemon, mitt Warhammer-system? Det har fått en rejäl makeover, och jag har dessutom börjat skriva på det första kapitlet.

Och det var det jag tänkte prata lite om. Jag skriver det i en wiki, så att när det är klart behöver jag bara klicka på "go public" eller vad det nu kan heta så kan alla läsa det.

Jag tänker då och då glänta på dörren och göra wikin öppen, så att speltestare och korrläsare (är du intresserad så säg till) lätt kan läsa den senaste versionen.

Systemet fokuserar på tre saker:

Skitig realism
Karaktären i fokus
Meningsfulla val

Skitig realism

Warhammer är en smutsig, elak och farlig värld. Systemen har aldrig riktigt varit det, men Daemon är det. Det spelar på samma planhalva som Burning Wheel eller kanske till och med Eon, där handlingar får konsekvenser. Men jag tror att inlärningströskeln är lägre och regelmängden mindre än i dessa båda spel.

Karaktären i fokus

Daemon är ett spel som bygger på Story Now. Det innebär att det är karaktärerna och deras styrkor, svagheter, drömmar och val som driver berättelsen. Det finns dessutom stora möjligheter till customskapande, exempelvis skulle en grupp kunna bestå av fyra råttfångare, och alla skulle vara unika individer, med olika egenskaper, kunskaper, förmågor o.s.v.

Meningsfulla val

I nästan alla moment i Daemon är det spelaren som sitter i förarsätet. Det finns inga blockerande mekaniker utan hela spelet bygger på att spelaren alltid har alternativ väg att välja mellan. Men alla val har konsekvenser. Det är dessa val som formar berättelsen med direkt input.

Arvet från Version Noll är inte så stort längre, men det finns. Främst är det spelets tankar om fristad och färdigheter som en resurs som lever kvar, om än i något annorlunda form. Det största biten som saknas när magi. Jag vill få till något riktigt intressant där. En eldboll ska inte bara vara ett svärd, fast i en annan form. Men jag får återkomma om det.

Dramats tre frågor

2010-11-03T11:04:00.002+01:00

Jag postade Mamets brev till författarna av The Unit (som jag aldrig har sett) häromdagen. Om ni inte märkte det så är det en bra grund att förbereda spel på, som jag brukar använda mig av:

1. Vem vill vad?
2. Varför? Varför nu?
3. Vad händer om han/hon (inte) får det?

Figure it out.

Lätt va?

To the writers of the unit - Från David Mamet

2010-10-28T12:48:00.000+02:00

Det här gäller oss med!

Greetings.
As we learn how to write this show, a recurring problem becomes clear. The problem is this: to differentiate between drama and non-drama. Let me break-it-down-now. Everyone in creation is screaming at us to make the show clear. We are tasked with, it seems, cramming a shitload of information into a little bit of time. Our friends. The penguins, think that we, therefore, are employed to communicate information — and, so, at times, it seems to us. But note:the audience will not tune in to watch information. You wouldn’t, i wouldn’t. No one would or will. The audience will only tune in and stay tuned to watch drama. Question:what is drama? Drama, again, is the quest of the hero to overcome those things which prevent him from achieving a specific, acute goal.

So: we, the writers, must ask ourselves of every scene these three questions.
1) who wants what? 

2) what happens if her don’t get it? 

3) why now?

The answers to these questions are litmus paper. Apply them, and their answer will tell you if the scene is dramatic or not. If the scene is not dramatically written, it will not be dramatically acted. There is no magic fairy dust which will make a boring, useless, redundant, or merely informative scene after it leaves your typewriter. You the writers, are in charge of making sure every scene is dramatic. This means all the “little” expositional scenes of two people talking about a third. This bushwah (and we all tend to write it on the first draft) is less than useless, should it finally, god forbid, get filmed. If the scene bores you when you read it, rest assured it will bore the actors, and will, then, bore the audience, and we’re all going to be back in the breadline. Someone has to make the scene dramatic. It is not the actors job (the actors job is to be truthful). It is not the directors job. His or her job is to film it straightforwardly and remind the actors to talk fast. It is your job. Every scene must be dramatic. That means: the main character must have a simple, straightforward, pressing need which impels him or her to show up in the scene. This need is why they came. It is what the scene is about. Their attempt to get this need met will lead, at the end of the scene, to failure- this is how the scene is over. It, this failure, will, then, of necessity, propel us into the next scene. All these attempts, taken together, will, over the course of the episode, constitute the plot. Any scene, thus, which does not both advance the plot, and standalone (that is, dramatically, by itself, on its own merits) is either superfluous, or incorrectly written.

Yes but yes but yes but, you say: what about the necessity of writing in all that “information?” And i respond “figure it out” any dickhead with a bluesuit can be (and is) taught to say “make it clearer”, and “i want to know more about him”. When you’ve made it so clear that even this bluesuited penguin is happy, both you and he or she will be out of a job. The job of the dramatist is to make the audience wonder what happens next. Not to explain to them what just happened, or to*suggest* to them what happens next. Any dickhead, as above, can write, “but, jim, if we don’t assassinate the prime minister in the next scene, all europe will be engulfed in flame.” We are not getting paid to realize that the audience needs this information to understand the next scene, but to figure out how to write the scene before us such that the audience will be interested in what happens next.

Yes but, yes but yes but you reiterate.
And i respond figure it out. How does one strike the balance between withholding and vouchsafing information? That is the essential task of the dramatist. And the ability to do that is what separates you from the lesser species in their blue suits. Figure it out. Start, every time, with this inviolable rule: the scene must be dramatic. It must start because the hero has a problem, and it must culminate with the hero finding him or herself either thwarted or educated that another way exists. Look at your log lines. Any logline reading “bob and sue discuss…” is not describing a dramatic scene. Please note that our outlines are, generally, spectacular. The drama flows out between the outline and the first draft. Think like a filmmaker rather than a functionary, because, in truth, you are making the film. What you write, they will shoot. Here are the danger signals. Any time two characters are talking about a third, the scene is a crock of shit. Any time any character is saying to another “as you know”, that is, telling another character what you, the writer, need the audience to know, the scene is a crock of shit. Do not write a crock of shit. Write a ripping three, four, seven minute scene which moves the story along, and you can, very soon, buy a house in bel air and hire someone to live there for you. Remember you are writing for a visual medium. Most television writing, ours included, sounds like radio. The camera can do the explaining for you. Let it. What are the characters doing -*literally*. What are they handling, what are they reading. What are they watching on television, what are they seeing. If you pretend the characters cant speak, and write a silent movie, you will be writing great drama. If you deprive yourself of the crutch of narration, exposition,indeed, of speech. You will be forged to work in a new medium - telling the story in pictures (also known as screenwriting) This is a new skill. No one does it naturally. You can train yourselves to do it, but you need to start. I close with the one thought: look at the scene and ask yourself “is it dramatic? Is it essential? Does it advance the plot? Answer truthfully. If the answer is “no” write it again or throw it out. If you’ve got any questions, call me up.

- Love, Dave Mamet, Santa Monica 19 octo 05
(it is not your responsibility to know the answers, but it is your, and my, responsibility to know and to ask the right questions over and over. Until it becomes second nature. I believe they are listed above.)

Dramaplugin

2010-10-28T11:16:00.007+02:00

Drivkraft

Det är det här som definierar din karaktär mest av allt. Det är det här som hon vill. Drivkraften är din karaktärs innersta motiv till varför hon gör som hon gör. Det är oerhört viktigt att det även är vad spelaren vill. Jag pratade om det här i det förra inlägget, ni vet, Livsmål i gamla Drakar och Demoner. Drivkraft är inte ett Livsmål i gamla Drakar och Demoner. Du ska brinna för din drivkraft, din karaktär ska byggas runt den. Vad är då en drivkraft?

Din drivkraft är ett inre begär som tvingar dig till handling.

Eftersom din drivkraft inte är din egen, den är hela spelbordets, måste den vara klar och tydlig. Här är några exempel på drivkrafter från mitt spel Revolver:

Dödsförakt
Ära
Sex
Våld
Makt
Girighet
Egoism
Självförakt
Förlåtelse
Missbruk

En drivkraft behöver inte vara negativ eller destruktiv, men Revolver fokuserar på just sånt. Hur som helst, välj en drivkraft, prata om den med spelets deltagare, vänd och vrid på den. Varför är det en drivkraft? Vad riktar den sig emot? O.s.v.

Din Drivkraft är en regelmässig resurs, som utgörs av ett antal poäng/marker/whatever, jag kallar dem i den här texten för marker. Dessa ska användas i spel så det är viktigt att de påverkar ordentligt. Exempel:

En positiv modifikation till tärningsslaget. Säg ca 20% i BRP eller liknande.
Aktivera ett karaktärsdrag. Det krävs att karaktärsdraget passar in på ett lämpligt sätt. När ett karaktärsdrag aktiveras kan spelaren slå om slaget, eller ett antal tärningar, beroende på tärningsmekanik.
Förlora en konflikt på egna villkor. Konflikten kan vara vilken situation som helst som du vill att karaktären ska ta sig ur. Men det krävs en tydlig förlust.
Ignorera negativa modifikationer.

Effekterna är kumulativa. Kom ihåg, en spelare som spenderar sina marker är en bra spelare! När du får slut på dina marker triggas en speciel scen, där din drivkraft sätts i centrum och du blir ett hjälplöst offer inför den. SL och/eller medspelarna bestämmer hur scenen ska utformas. Och ta av silkesvantarna! Scenen ska kännas!
Du är helt i klorna på din Drivkraft.

Egenskaper

Varje karaktär väljer två Karaktärsdrag. Dessa visar tydligt vem karaktären är, vilka områden hon är extra kompetent inom och vilken personlighet hon har. Välj Karaktärsdrag som passar karaktären. Se till att Karaktärsdragen kan knytas till en eller flera Färdigheter, så att du får möjlighet att använda dem ofta. När du väljer karaktärsdrag gör du det öppet, och diskuterar dem med resten av spelgruppen. Det är viktigt att alla förstår din intention med dem, och att spelledaren har en aning om hur hon kan väva situationer runt dem.

När vi använde systemet till Western formulerade vi Karaktärsdragen som ordspråk (som i spelet Dust Devils).Och så här såg några av dem ut:

Snabb som döden
Slug som en räv Bullrig som 4:e Juli
Vild som en Texastornado
Elak som en säck med ormar
Len som siden
Hal som en oljad gris
Tursam som en irländare
Envis som en åsna
Skyldig som synden
Stilig som en prins
Grym som en Apache
Glad som en lärka
Hård som sten
Rättfärdig som en predikant
Seg som läder
Stadig som en klippa
Svavelosande som domedagen

Du aktiverar alltså dina karaktärsdrag genom att offra dina marker.

Ekonomi

Det här är i grund och botten en belöningsmekanism. Systemet säger "spela din karaktär, utamana din karaktär, kör din karaktär rakt in i kaklet - och belönas för det!"

Du får alltså en ny marker när din Drivkraft dominerar en scen på ett sätt som är relevant för berättelsen. Men vad betyder det? För en spelgrupp som inte har någon vana av spel som Dust Devils, Sorcerer, Primetime Adventures m.fl. är det inte någon självklarhet vas som menas med ”scen” eller hur en situation kan vara ”relevant”. Enkelt uttryckt är varje avgränsad situation i spelet en scen. När karaktären stövlar in på saloonen efter att just ha ridit in i staden påbörjas en ny scen. Genom att ”klippa bort” oviktiga saker som sker mellan scenerna kan man driva på spelandet betydligt mer intensivt. När en sådan scen helt och fullt ut domineras av karaktärens Drivkraft får spelaren en marker. Scenen behöver alltså inte vara lång. Det viktiga är att drivkraften avgör hur scenen spelas ut. Dessutom måste scenen ge konsekvenser. Det är det tydligaste sättet att avgöra om scenen är relevant för berättelsen eller inte. Att på grund av sin mordlystnad skjuta sheriffen är något som förtjänar en marker, eftersom det garanterat ger konsekvenser.

Ännu har vi inte pratat om hur det är tänkt att du ska använda reglerna. Meningen är att de ska fungera på två plan. Dels kan spelaren själv göra sin karaktär mer intressant, och driva berättelsen mot sådant hon uppskattar, men spelledaren har i Drivkraften och Karaktärsdragen ett väldigt effektivt redskap för att i sin tur göra berättelsen fokuserad och relevant. Vi börjar med spelledarens uppgift. Före spel måste hon vara helt klar med vilka allas Drivkrafter är och hur spelaren har tänkt sig att de kommer att användas. Om det inte finns några frågetecken är det dags för SL att fundera på hur karaktärernas Drivkrafter passar in i de situationer som spelandet kommer att kretsa kring. Om någon av karaktärerna har spelberoende som Drivkraft bör det finnas en spelhall, pokerturnering eller annat som kan funka som ventil. Sedan bör det finnas något som står i ett motsatsförhållande till Drivkrafter. Något som karaktären vill, men som Drivkrafter ställer sig i vägen för. Karaktären i exemplet kanske behöver pengar till något? Och hur kan en spelare snabbt bli rik? Då har SL en intressant situation. Men för att det ska bli ännu enklare att använda i spel bör hon hitta på några konkreta händelser som har för avsikt att snärja karaktärens Drivkraft. Givetvis kan det vara oerhört svårt före spel att veta hur en Drivkraft kommer att te sig. Därför kan det vara väldigt bra att spela ett introäventyr där spelarna och SL får prova sig fram lite.

Det betyder inte att spelarna ska sitta och vänta på att SL ska skapa intressanta situationer åt dem, där de ska glänsa. Spelarna ska ta tjuren vid hornen och kasta sina karaktärer in i handlingen, och skapa berättelsen. Detta börjar redan vid skapandet av karaktären. Sätt karaktären i en situation där hennes Drivkraft blir ett problem. Skapa motsägelser inom karaktären, sätt Egenskaperna mot Drivkraften.

Det känns som att jag har glömt något...Men, jag kommer inte på vad. :)

Dramaplugin, syftet

2010-09-15T09:31:00.005+02:00

Jag håller på att städa upp min gamla dramaplugin och tänkte snygga till den så att den kan göras generisk och postas här. I vår spelgrupp har vi använt den både till Western och Warhammer 2ed. Men, den är inte riktigt klar än. Först tänkte jag förklara varför det är bra att spela med en sådan här påbyggnadsregel.

Kommunikation

Det absolut viktigaste med dramareglerna är att de tydligt berättar vilka förväntningar spelaren har på spelet. Det här är raka motsatsen till Show, Dont Tell (som jag funderar väldigt mycket på just nu). Korten ligger på bordet, det är bara att gå rakt in i storyn, suga ut märgen ur den. Spela drama.

Det finns en missuppfattning att drama/indie/Story Now skulle ersätta rollspelande och förringa karaktärerna till en bunt siffror som styrs av sociala regler, att känslor och drivkrafter avgörs av ett tärningsslag. Så är det inte. Det här är exakt samma typ av kommunikation som uppstod i Drakar och Demoner när spelaren ombads välja livsmål (jag valde alltid rikedom och den starkes rätt för det passade alltid in) med den stora skillnaden att de här reglerna är till för att användas. Du väljer inte ett livsmål för att du måste utan för att du med ditt val säger "det här vill jag att storyn ska handla om. Det är det här som min karaktär handlar om. Det är detta val som kommer att avgöra vem min karaktär är."

Karaktären

Så mer än något annat visar dramareglerna vem din karaktär är. Inte vad hon kan, utan vem hon är. Det som gör henne unik, hennes drömmar, mål och brister. Det som gör henne mänsklig. Det här är oerhört viktigt och något som väldigt ofta helt negligeras i många spel, och om det behandlas så är det oerhört styvmoderligt. Många spel tar upp det här, som ex Warhammer 2ed. Det står uttryckligen att spelaren ska fundera på vem karaktären är, vad hon vill m.m. men sedan ska hon lik förbannat färdas genom en skog full med rövare och förväntas ha en moral som gör hennes val förutsägbara. Warhammer bryr sig alltså inte om vem karaktären är, det bara säger att det gör det. Jag tror väldigt många känner igen det här. Hur många har inte skrivit en bakgrundshistoria som sedan fått exakt noll inflytande över storyn? Jag har gjort det massor av gånger.

Konsekvenser

Så, dramareglerna berättar alltså vem karaktären är. Det spelar ingen som helst roll om det inte kan användas i spel. Dramareglerna tvingar spelaren att göra val beroende på vem hans karaktär är, och det är konsekvenserna av dessa val som blir storyn. För vad hände i Drakar och Demoner när karaktären med livsmålet den starkes rätt inte använde sig av denna rätt när hon ställdes inför ett dilemma? Inget. Så istället valdes den väg som SL/äventyret verkade peka mot. Det är inte drama. Drama är summan av de val karaktären gör när hinder hamnar mellan henne och hennes mål, och konsekvenserna av dessa val.

Story Now in a nutshell. Snart kommer dramareglerna och då kan du prova själv, utan att spela märkliga indiespel.

Disclaimer: Jag är medveten om att Drakar och Demoner och Warhammer inte utger sig för att vara några slags dramaspel, och att kritiken därför är något orättvis, men eftersom jag ändå upplever att det här är ett problem, och inte minst otydlig speldesign får de ta emot en känga ändå.

Show, don´t tell

2010-08-23T09:56:00.002+02:00

Inom litteraturen är det ganska creddigt att ägna sig åt "Show, don´t tell". Alltså, istället för att förklara situationen så visar man det genom karaktärens handlingar, genom vad hon säger, tänker o.s.v. Alltså precis som det funkar i rollspel. Eller, som det borde funka i rollspel. Jag har själv alldeles nyligen börjat fundera på det här (för jag är fruktansvärt dålig på det) och tänkte dela med mig av mina erfarenheter och tankar:

Show, don´t tell kräver interaktion. Att förklara en situation är precis vad vi inte vill göra. Så se till att det finns andra individer att interagera med. Individer som gör saker, säger saker. Det är i samspelet med dessa som det drama vi är ute efter uppstår.

Var tydlig! När du ska visa något, var inte vag och feg, utan berätta vad det är du vill visa. Beskriv känslor, använd dialog. Visa! Det är i detaljerna det ligger!

Inga handouts! Sluta skriva små lappar som förklarar hur allt ligger till. Även en handout ska antyda att det är något som är fel. Inte beskriva vad som är fel. Gäller även dialog.

Det finns en sanning. Det här är vad som brukar kallas "hemliga lådan" på rollspel.nu. SL sitter och lurar på hemligheter. Se till att det finns en sanning. Du kan inte antyda något alls om du inte vet vad du ska antyda.

Ibland ska du visa exakt vad som är på gång iaf. Ibland är det rätt att förklara en situation för att visa att nu jävlar är det dags att välja!

Alltså, en SLP är inte 1.80 med mörkt hår och grå ögon. En SLP sträcker på sig, är van att bli åtlydd och har kalla grå ögon, som har sett för mycket död (Som tur är är vi inte författare och behöver inte tänka så mycket på språkliga finesser. Det räcker med att visa). En SLP är absolut inte konflikträdd, hänsynslös eller avundsjuk. En SLP visar vad hon är det genom sina handlingar.

Jag suger på det här, för jag suger på att förbereda SLP´s. Det ska jag sluta med. Och jag använder tydliga situationer alldeles för mycket. Jag fixar en bang! som karaktärerna måste reagera på. Det innebär att det inte blir något show alls. Bara tell. Det ska jag sluta med. Hur gör ni? Är ni duktiga på det här? Har ni några tips?

Revolver Beta påbörjad

2010-08-11T10:12:00.000+02:00

Äntligen har spelet fått en form som jag är nöjd med. Spelet fungerar i stort precis som jag vill, när det gäller spelmekaniken. Det som återstår, och det är inte alls någon liten del, är hur jag ska strukturera spelflödet. Ingen (som läser den här bloggen) har väl missar Vincents Bakers nya spel Apocalypse World? I stort sett är hela spelet ett strukturerat spelflöde. Sådant som flaggor och bomber är invävt i spelet. På pappret iaf. Jag har inte spelat det än och en del saker verkar inte riktigt komma fram i text.

Så, jag spelar alltid Revolver helt utan några förberedelser. Det är lätt för mig. Det är mitt spel. Att förmedla den tekniken i text, utan att det blir en torr handbok är alltså nästa sak att ta tag i. Tidigare hade jag en brottsgenerator som skulle lösa det här. Kanske dags att damma av den? Å andra sidan skrotade jag den för att jag inte villa att spelet alltid skulle handla om poliser som löser brott. Tvärtom uppstår det ofta mer drama om det är poliser som försöker ta tag i sin egen skit som löser brott.

Ett annat spel som löser det här på ett bra sätt är Mouse Guard, med sina Hinder (välj kategori, sätt ut lite siffror m.m. och kör) som tillsammans med oväntade konsekvenser leder till en skön liten historia. Men Mouse Guard är för formaliserat. Strukturen kan här säga att "nej, nu får inte göra det". Så vill jag inte ha det.

Jag har hört en del gott om Troll Babe, så jag får ta och skaffa det. Några andra tips?

The Summer Secret Surprise

2010-06-07T11:00:00.002+02:00

Varje sommar dyker det upp en skönt supplement till Burning Wheel, ett av mina absoluta favoritspel. I år blev det Adventure Burner.
Läs mer:

http://www.burningwheel.org/

På Revolverfronten händer det inte så mycket. Jag har en del idéer jag vill prova men inte fått tillfälle att göra än. Istället ska vi i sommar prova en beta av det kommande Trakorienspelet. Spelet ser väldigt intressant ut och har en del riktigt spännande inslag. Återkommer i ämnet framöver.

Riotminds, online

2010-04-04T08:30:00.000+02:00

Och nu dyker det här upp. Men, jag trodde först att det var mjukvara för att spela online, men det var det inte. Det är intressant i vilket fall som helst. Det händer grejer!

Ny era?

2010-03-31T11:13:00.002+02:00

Det har varit tyst här under en längre tid, vilket helt enkelt beror på att jag har ägnat mig åt annat än att spela rollspel. Mest har jag spelat med mitt band. Men, nu börjar det dra i mig igen. Vi har påbörjat en ny kampanj (Mutant med Version Noll) och jag har plockat upp Revolver igen. Så, det kommer att dyka upp mer här framöver. Men nu till något helt annat. Jag läste precis på Erik Granströms blogg, om det kommande Trakorienrollspelet och följande lät väldigt intressant:

Spelet kommer förmodligen att tryckas som en grundbok efter förhandsbeställning eller print on demand med mycket kringresurser, äventyr och uppdateringar som pdf:er på nätet - gärna från fristående källor. Ambitionen är att ge ut en ganska kondenserad bok med grundmaterial utan att det blir för yvigt: hellre korta bra texter än långa, fluffiga haranger. Vi siktar i dagsläget inte på någon kommersiell franchise utan mer på ett levande projekt som används och utvecklas vidare av det trakoriska nätfolket [...] Förmodligen kommer de gamla spelens texter samtidigt att läggas ut som fria pdf:er på nätet under Creative-Commons-licens.

Hela inlägget finns här.

Järnringen, som kommer att ge ut rollspelet, har länge varit stora förespråkare för kommersialism. Deras produkter ska passa alla målgrupper och sälja så mycket som möjligt, vilket så klart har påverkat spelens utformning (jag har skrivit en del för Järnringen och har koll på tänket bakom). Järnringen har bevisligen varit väldigt duktiga på det här. Mutant är sannolikt ett av de mest framgångsrika spelen på senare år. Jag gissar att Coriolis var tänkt att bli en liknande framgång. Åtminstone är jag övertygad om att Coriolis genomsyras (och kanske fortfarande gör, det är svårt att säga för spelet är i det närmaste dött, ursäkta Kosta :) ) av samma tänk. Trakorien däremot gör det uppenbarligen inte. Jag har länge varit en förespråkare för den här typen av spel. Tydliga regelböcker som inte kräver 10 kampanjmoduler för att bli spelbara, en öppen och välkomnande community, CC-licenser, webresurser...Det som gör det här så intressant är att det är Järnringen som ligger bakom projektet. Alltså ett av Sveriges ledande rollspelsföretag. Vi har under en tid sett hur de stora spelen försvinner. Eon och Drakar och Demoner tynar bort och de nya aktörerna är små oberoende utvecklare (Version Noll, Matiné, Evolutionens Barn, Höstdimma, Supergänget...). Det ska bli väldigt intressant att se vad Järnringen kan göra av det här upplaget. Jag håller tummarna och vågar till och med hoppas på en nytändning inom hobbyn.

Problem, och en lösning

2009-12-22T10:12:00.003+01:00

Borta på Deeper in the Game snackar Chris om varför det finns en otydlighet i våra spel till att börja med. Vi har hört det förr, men det är ändå värt att upprepda, inte minst allt finns med, på ett ställe, tydligt och klart

Inläggen:
The Roots of the Big Problems
A Way Out

Recap:

a) A hobby with the general design philosophy that design actually doesn’t matter nor does complete communication of how to play
b) A group of enthusiasts with no means of communicating what they want to do together, and a lot of shaming when that goes wrong

c) An atmosphere in which deceit and social manipulation are expected, destroying any sensible space to form trust
d) A culture in which play cannot be analyzed – the methodology of the party line is correct- any errors must be with those around you

Och lösningen:

Use a complete set of rules that do one thing.
Honest agreement about those rules.
Establish and agree to a set time period

Berättarmakt och ansvar - ett år senare

2009-12-15T10:32:00.002+01:00

I mars förra året skrev jag ett kort inlägg om berättarmakt. För några dagar sedan startade jag en tråd på www.rollspel.nu (wrnu) som behandlade ämnet. Det blev något av ett uppvaknande. Jag har läst massor av rollspel med regler av typen "spelaren till vänster berättar vad som händer" och varianter på detta. Jag har tyckt att det har låtit fräckt och när jag har använt liknande regler i spel har jag gillat det. Men jag har inte riktigt förstått vidden av det. Vad det handlar om, vad det egentligen handlar om, är att klart och tydligt förmedla vem som har ansvar över vad vid ett givet tillfälle. Allt för ofta när vi spelar sitter och vi och väntar på en cue från spelledaren. Vi väntar på en ledtråd, eller en situation som ska visa oss hur vi ska agera. Väl i situationen är det ganska fritt när det gäller vad vi får göra, och då kan vi spela på. Sedan måste vi vänta igen. Vi får aldrig säga "nä, nu vill jag att X ska hända" eller något liknande. För vi får inte. Och om vi får så vi vet vi inte om exakt när vi får, eller hur. För SL har alltid rätt, och SL bestämmer. Och SL känner till hemligheter som vi inte känner till. Så vi väntar. Förr eller senare kommer SL att visa oss hur vi ska spela. Och, det är skittråkigt! Det är så mycket kreativitet och fantasi som går förlorad för att alla inte tillåts spela på lika villkor. Men, givetvis funkar det inte exakt som jag beskriver det här ovan. För vi spelar med folk vi känner, på ett sätt som vi känner igen. Vi har koll på vad vi kan säga och inte säga. Det har vi lärt oss, men spelen säger inget om det här. Spelen berättar inte för oss när vi får vara med och spela. Spelen säger i princip det ovan; SL bestämmer, men så klart får alla vara med. Men SL bestämmer. Så, frågan som dyker upp är, när får alla vara med, och hur? Det är exakt det som de här reglerna svarar på. På så sätt kan alla spela samma spel.

Här är tråden från wrnu.

Speltest: Daemon

2009-12-14T10:17:00.005+01:00

Just nu speltestar vi Daemon. Daemon är Version Noll, fast fantasy. Warhammer Fantasy närmare bestämt. Eftersom GW sannolikt är lite petigare än JFAB kommer vi inte att använda några namn från WFRP eller WFB. Vi kommer att ha en egen estetik. Trots det är det meningen att man ska känna igen sig. Vi har yrken, som funkar som careersystemet, men som är betydligt mer flexibla. Vi har Kaos, som, t.ill skillnad från WFRP,ges stort utrymme i reglerna Vi har galenskap, vi har tabeller för kritiska träffar, vi har allt som WFRP har, fast bättre. :) Men från och med nu kommer jag inte att prata mer om Warhammer. Daemon är ett eget spel som, om man vill, går utmärkt att spela i Old World med.

Allt baserar sig alltså på Version Noll. Istället för zonmark har vi vildmark, istället för zontärningar har vi ödestärningar (och kaostärningar) o.s.v.

(Omslaget ovan är en skiss)

Stil

2009-12-09T14:34:00.003+01:00

Revolverformulär, v 0.9

2009-12-04T10:54:00.004+01:00

Revolver börjar närma sig sin slutgiltiga form. Det har varit en del ändringar, men efter min paus har det mesta fallit på plats. Så här ser forumuläret ut. Jag uppskattar att systemet är 90% klart.

Revolvers rötter

2009-12-03T14:32:00.000+01:00

Jag har under skrivandet av Revolver plöjt igenom massor av filmer, böcker och TV-serier. Här är några, som dessutom är riktigt, riktigt bra.

Filmer

Eastern Promises
The Departed
21 Gram
Mystic River
Scorsese, allt som handlar om maffian.
Gone Baby, Gone
Before the Devil Knows Youre Dead
Street Kings
Copland
Menece II Society
Carlitos Way
Fresh

TV

The Wire
The Shield
The Sopranos
The Corner
Homicide: Life in the Streets
Sons of Anarchy
Southland
NYPD Blue

Litteratur
David Simon & Ed Burns (Homicide: A Year on the Killing Streets, The Corner)
George Pelecanos (jag har bara hunnit med halva Nattlig skörd, men det här är bra skit!)
Andrew Vachss
Dennis Lehane

Revolvers nya ansikte

2009-11-24T13:36:00.003+01:00

Revolver utspelar sig i ett Amerika som aldrig varit. Ett Amerika där kriget mot drogerna förlorades för länge sedan, där crackepidemin fortfarande härjar, där stadskärnornas förfall eskalerade, där flykten till de vita förorterna aldrig bromsades och där finanskrisen dagligen slår hårt mot invånarna. I detta Amerika ligger New Amsterdam, en trasig skamfläck fylld av brott, våld, korruption och misär.

Jag har valt att skapa en fiktiv setting till Revolver. Jag har gjort det av en massa orsaker, men mest för att jag tycker att det är kul. Men, minst lika viktigt är det att rensa spelaren från bagage och att skapa nya sfärer att spela i och utforska. Samtidigt vill jag inte lämna verkligheten helt bakom mig. Revolver bygger på verkliga företeelser. Inget i spelets setting är helt frikopplat från dagens USA. Det är ett reviderat USA, som har förstärkts, fått ett snedvridet fokus men likväl ett USA som skulle kunna vara, och är på sina håll, eller har varit. Det räcker med att titta på förfallet i Detroit, våldet i Baltimore, gängen i 90-talets Los Angeles för att förstå att det här inte bara är fantasi. Jag har dessutom valt att utgå från känd mark. New Amsterdam är vad New York kallades av de tidiga holländska kolonisatörerna. Jag tycker att det har ett skönt ruffigt sound. New Amsterdam. Vill du följa med mig dit?

Fienden finns inom dig

2009-11-18T13:19:00.001+01:00

Vi har sedan en tid tillbaka arbetat med ett spel. Så här ser arbetstitel och skisslogo ut. Vi har inlett speltest och inom kort kommer mer info.

Status: Revolver

2009-10-13T16:55:00.006+02:00

Motivation går upp och ner, vilket jag antar att som arbetat med någon form av projekt under längre tid känner till. Just är min motivation när det gäller Revolver ganska låg. Så nu tänker jag officiellt ta time out ett tag.

Istället tänker jag spela spel, ffa Mouse Guard, och så tänker jag plocka upp mitt lilla cyberpunkspel igen, Mnemonica, där man spelar minnesagenter i en augmenterad verklighet. Dags att se klart Serial Experiments Lain och Dennou Coil med andra ord!

Dessutom noterar jag att trenden med intressanta gratisspel håller i sig. Matt Snyders 44: A Game of Automatic Fear finns nu att ladda hem. Matt Snyder ligger även bakom westernspelet Dust Devils.

Slutligen har jag lagt till en del länkar i registret. Kolla upp dom!

Version Noll

2009-10-09T09:02:00.004+02:00

Ännu ett nytt svensk spel har sett dagens ljus! Det här är i mina ögon ett utav de bättre. Version Noll är tänkt att användas tillsammans med Mutant, och ffa Tomas Harenstams egna version utav spelvärlden - smutsigare, kallare men samtidigt hoppfullt. Det går att läsa mer om det på mutant.nu. Så köp spelet! Och när ni ändå håller på, passa på att beställa Matiné, Supergänget, Höstdimma, Evolutionens barn eller något annat av de numera ganska många svenska små spel som finns.

Teamwork i Mouse Guard

2009-09-24T09:29:00.004+02:00

Vi spelade Mouse Guard igår. I det spelet finns en väldigt bra mekanik som underlättar ensamblespel (se föregående inlägg) - Teamwork. Mössen i Mouse Guard är små och väldigt utsatta. En ensam mus klarar sig inte på långa vägar lika bra som en grupp med möss som samarbetar. Det gör att i varje given situation så är mössen ett team. De kan bråka, ha olika åsikter om saker o.s.v. men de håller ihop. Så enkelt. Mouse Guard är f.ö på alla sätt ett lysande rollspel och jag kommer säkert att skriva mer om det.

Hur funkar Teamwork då? Har din mus en Skill som är relevant för situationen så ger du den du hjälper en tärning och berättar hur din mus hjälper till. Tärningen adderas till mottagarens värde i den Skill som används. Kul och effektivt.

Prova gärna hemma! :)

Ensamblespel

2009-08-30T23:37:00.007+02:00

Trots att rollspel är något man gör i grupp händer det alldeles för ofta att vi förbiser det. Vill man problematisera ytterligare ett steg så sker spelandet i två grupper - dels den faktiska spelgruppen och dels de fiktiva roller spelgruppen gestaltar. Även om jag är övertygad om att det förra påverkar vårt spelande väldigt mycket så är det det senare jag tänker prata om nu - hur rollerna samverkar och genom sin samverkan skapar en intressant story. Jag tänker kalla det här för ensemblespel. Mest för att det låter bra. Jag skulle lika gärna kunna kalla det för gruppspel, men det låter för allmänt. Iaf, med ensemblespel menar jag summan av de enskilda rollerna när de samverkar inom gruppen. Eller enklare uttryckt, ensamblespel är motsatsen till den ensamme protagonisten. Klart?

Vad krävs för att ensemblespel ska funka? Det mest grundläggande - gör inget själv! Skapa karaktärer tillsammans, prata om spelet tillsammans o.s.v. Det finns antagligen massor av tekniker som kan tillämpas (teambuilding o.s.v.) men som sagt är det inte spelgruppens samspel jag talar om nu.

En viktig del av ensemblespel är motsatsförhållandet mellan protagonisten och gruppen. Även om inte alla roller skiner lika mycket i alla scener så måste det ändå vara gruppen som helhet som står i centrum. Sidekicks och sekundära roller av olika slag är inte önskvärda. Så nej, du får inte spela Chewbacca. Även om du tror att du är duktig på att prata som en wookie. Det enklaste sättet att uppnå det här på är att redan från början slå fast att gruppen är en grupp, med ett gemensamt mål. Steg två är att skapa roller som fyller relevanta funktioner när det gäller att uppnå målet, samtidigt som de är intressanta individer i sig själva och skapar viss friktion i samarbetet inom gruppen. Mål. Funktion. Individ. Friktion. I den ordningen, typ. Om en roll sätter friktion främst kommer storyn att fokusera på det, snarare än hur gruppen samspelar för att uppnå sitt mål. Friktion är alltså en krydda. Huruvida funktion eller individ kommer först är däremot helt godtyckligt. Det gemensamma målet får dessutom gärna färgas av de enskilda rollernas olika agendor.

Men, det går inte att skapa det här ur ett vakuum. Det krävs interaktionsmöjligheter. I Star Wars finns det prisjägare, gangster och givetvis Imperiet. Den övergripande konflikten är väldigt tydlig. Kampen mellan det goda och det onda. Ni är de goda. Men i Star Wars finns även Jediriddare, rymdskepp, knepiga varelser, kraften, smugglare...Allt i ett gigantiskt galax. Ett rollspel som det här är väldigt tydligt i är Mouse Guard. Spelarna gestaltar medlemmar ur Mouse Guard och de har tydliga och klara uppdrag. Men utan sina unika förmågor och relationer är de bara platta karikatyrer.

Jag vill inte påstå att ensemblespel är det bästa sättet att spela rollspel på, men åtminstone i vår spelgrupp så råkar vi alltid utse (oftast indirekt) en protagonist och övriga roller övergår mer och mer åt att bli side kicks. Ibland är det här medvetet från vår sida och ibland inte. Ibland är det önskvärt, ibland inte. Men det är väldigt sällan som vi delar på strålkastarljuset helt broderligt.

Cut to the chase!

2009-08-20T09:58:00.002+02:00

Under sommaren har jag (förutom att ha speltestat Revolver, återkommer om det) fastnat för Mouse Guard. Jag tycker på många sätt att spelet är spelet, med ett skitstort S. Så, när Tomas H (Harold på mutant.nu) byggde ett system, delvis inspirerat av Mouse Guard blev jag lyrisk. Mutant var länge mitt absoluta favoritspel och kanske det spel som vi har haft mest kul med.

Det som gör systemet så bra är att det fokuserar på situationer. Varje situation blir en brytpunkt, en slags peripeti - en oåterkallig förändring. Mouse Guard funkar på samma sätt. Jag tycker att det är ett väldit sympatiskt sätt att se på spelflödet på. Systemet gör en "Cut to the chase", hela tiden. Det ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar alltså inte om att, som på film, snabbspola förbi scener, utan snarare att systemet används på det viset. Fler spel borde göra det.

Horisont, formulär

2009-06-04T14:49:00.003+02:00

Fartygsformulär.

Karaktärsformulär.

Speltest, Revolver

2009-05-29T15:04:00.001+02:00

Jag har under vintern och våren speltestat Revolver ett antal gånger. Det har varit oerhört kul varje gång. Dels har det varit givande att se att spelet funkar, men det har varit precis lika intressant att se hur olika mekaniker och tekniker samverkar och hur de påverkar spelet. Jag har lärt mig oerhört mycket av de här speltesten - inte bara om Revolver, utan om rollspel i stort. Och, det är alltid av misstagen jag lär mig mest.

Innan jag började speltesta bestämde jag mig för en slags speltestpolicy:

Inte göra några (betydande) ändringar under spel
Aldrig testa mer än en ny mekanik åt gången
Analysera spelet efter spelomgången och inte adressera problem under spel
Börja med en liten regelkärna och expandera utifrån det

I princip har jag följt den här modellen, och det har funkar väldigt bra. Ett problem, som jag har stött på nu, innebär att jag måste spola tillbaka några speltest och fortsätta från ett nytt angreppshåll. Jag började nämligen expandera för mycket. Jag ville få in mer och mer i systemet och till slut blev det för mycket. Så, jag fick gå tillbaka igen och nu har jag en ny liten regelkärna som bara delvis baserar sig på tidigare speltest. Grunden har jag däremot aldrigt behövt ändra. Jag har tweakat spelets ekonomi (ex. hur mycket av X måste du spendera och hur mycket får du tillbaka när du gör Y o.s.v.) en aning men spelets kärna utgår fortfarande från Hopp och Hunger. De har (nästan) alltid funkat väldigt bra.

I sommar hoppas jag hinna testa den nya regelkärnan, några gånger. Den är mer fokuserad, mer tematisk, mer avskalad. Jag är ganska säker på att det kommer att fungera. Jag har som sagt tagit med mig väldigt många lärdomar från tidigare spel. Men, om den inte fungerar så är det bara att fortsätta testa. Den absolut roligaste lärdomen är nämligen att speltest är skitkul!

Jag tror att det här är en bra modell för speltest. Bygg kärna, små steg, expandera, små steg, kontrahera, omformulera kärna (om nödvändigt), lather, rinse, repeat.

Story Now & SL

2009-05-25T17:26:00.003+02:00

Jag läste en väldigt intressant artikel på Play Passionately. Vi pratar ofta om hur viktigt det är att spelarna är engagerade och utelämnade och kan spela öppet och naket. Men, SL agerar ofta regissör eller liknande och har inte investerat lika mycket i karaktärer eller den kommande storyn. Istället är hennes roll att driva storyn, att peka på karaktärerna och visa hur storyn blir angelägen för dessa o.s.v. Men hon gör det helt utan risk. SL lämnar inte ut något av sig själv.

Jag vet inte om det är ett problem, men det är något som jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Det är hur som helst något jag kommer att fundera en hel del på framöver.

Right to Dream?

2009-05-23T07:56:00.003+02:00

Det händer intressanta saker borta hos Vincent Baker. Vad är Right to Dream? Spännande. Kolla själva.

Horisont - Spelfilosofi

2009-05-06T09:52:00.009+02:00

Arbetet med Horisont (som jag kallar det nu) går vidare, och jag tänkte berätta lite mer utförligt om vad det egentligen är för något. I grund och botten använder Horisont i princip samma system som Revolver (vilket är bra för då kan jag speltesta två spel på samma gång) med en del ganska viktiga tillägg och förändringar. I Revolver finns exempelvis värdet Hopp, som visar hur karaktären kommer allt längre från det hon vill uppnå, eftersom hon är en destruktiv varelse. I Horisint spelar man inte destruktiva, trasiga människor, så det finns ingen hoppmekanism. Horisont är ett spel om äventyr och romantik. Jag såg nyligen den lysande filmen Australia och den visade sig vara precis det som Horisont är. Så, blanda Australia med Jules Verne och Star Wars så kommer ni ganska nära. Äventyrlig ångpunk i rymden med andra ord. Men, settingen är högst avsiktligt inte satt i sten utan istället så skapar man omvärlden i samband med att man skapar karaktärer.

Tanken med Horisont är att det från ruta ett ska vara en gemensam kreativ process. Under karaktärsskapandet uppmuntras deltagarna att ta ställning till karaktärernas omvärld - hur ser den ut, vilka befolkar den, vilka konflikter driver den o.s.v. Men allt tar till en början avstamp i karaktärerna. En viktig pusslbit här är det jag kallar Aspekter. Regelmässigt innebär de en liten bonus vid konflikter men dessutom beskriver de karaktärens plats i berättelsen och därmed även bitar av settingen. En typisk aspekt kan vara "Jagad ökänd kapare". Jagad av vem? Varför är karakären kapare? Hur känd är hon? Var bedriver hon sin kaparerksamhet? I rymden, på haven, bland molnen? O.s.v. En aspekt som "Inspektör inom Entropibyrån" ger ännu fler frågor, och varje svar ger fler bitar om settingen och berättelsen. "Skolad vid kejserliga pilotakademin", "Golem" och "Känd som aetervävare" ger flera andra svar. Till sin hjälp har deltagarna ett lexikon med namn, termer och platser som alla tillsammans definierar, vid behov, eller bara använder som inspiration.

Men det finns ännu mer spelaren måste svara på. Vad är det som driver henne, och varför? Vilka är hennes vänner och fiender? Vilka kunskaper har hon? O.s.v.

Sedan ska spelarna tillsammans skapa sin farkost. De måste bestämma vad den är för något, vad den används till, vilka roller de har ombord, hur den är utformad, dess prestanda o.s.v.

När allt det här är klart är det dags för spel. Min gissning är att vid det här laget så har alla deltagare en massa coola idéer om vad de vill och material till en hel kampanj. Och Horisont är ett kampanjspel. Det finns en del långsiktiga mål som karaktärerna ägnar sig åt, och en del mekanismer kräver en del spel för att bli intressanta, som att förbättra farkosten.

Systemet i övrigt fokuserar på just äventyr. Det finns inga vapentabeller, och inga obehagliga sakdeeffekter. Istället blir eventuella konsekvenser av en konflikt en del av berättelsen, som påverkar den. En skada är bara intressant om den tillför något i den här typen av berättelser.

Slutligen har vi duellmekaniken, som är det som måste speltestas mest av allt. Det är, så vitt jag vet, en unik konfliktmekanism som ska skapa fartfyllda strider på samma sätt som i Pirates of the Caribbean, med golv som ger vika, master som välter, saker som exploderar och annat som gör att striden hela tiden förändras och eskalerar.

Jag återkommer med spelrapporter.

Bortom Horisonten

2009-04-21T10:06:00.007+02:00

Parallellt med Revolver har jag börjat leka med ett nytt projekt, arbetsnamn just nu är Bortom Horisonten. Det är lite av en uppsamlingsplats för alla gamla idéer jag haft som fortfarande kändes fräscha, blandat med en del nytt. Det kanske mest intressanta är att jag jobbar utifrån en premiss som borde vara självklar i alla rollspel, att främja samarbete och gemenskap mellan karaktärerna. Dessutom bygger det till stor del på tankar om en gemensam fiktion. Det här är hela spelgruppens spel. På ytan är det ganska traditionellt, och min förhoppning är att det inte ska kännas speciellt annorlunda att spela Bortom Horisonten jämfört med, säg, Drakar och Demoner, med skillnaden att allt i Bortom Horisonten är väldigt ändamålsenligt.

Spelet har ingen setting. Den ska skapas i spel. Det enda som är spikat är att det är steampunk, och att alla spelarna är knytna till en gemensam farkost av något slag.

Förhoppningsvis kan jag påbörja alfatest under sommaren. Kika gärna på karaktärsformuläret.

Omslag, igen

2009-04-15T11:18:00.006+02:00

Nu börjar bilden till utsidan bli helt klar. I dagsläget kommer vi inte att ändra något på bilden. Typsnittet är däremot inte spikat utan är en skiss. Färgton och liknande kommer vi säkert att leka med mer, men eftersom bilden är så fruktansvärt snygg slänger jag upp den redan nu.

Subtilt spel, hur?

2009-04-03T13:51:00.005+02:00

Förra året spelade jag en del spel över nätet. Vi spelade The Shadow of Yesterday och Grey Ranks. Båda kampanjerna var väldigt givande även om båda rann ut i sanden. Men det var framförallt en sak som jag upplevde som extra intressant. När man spelar på det sätt som vi gjorde (via relativt korta inlägg) har man inte möjlighet att ösa på med allt för stora gester. Men vill låta de andra ta del av spelet och inte dra iväg för snabbt åt något håll. Mediet tillåter det helt enkelt inte. Därför blev det väldigt stort fokus på vad karaktärerna tänkte, varför de gjorde som de gjorde o.s.v. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta med mig det här till mitt vanliga spelande, men det har jag inte gjort. Det ska jag försöka ändra på. Jag tror att en av orsakerna till att det inte har infunnit sig är att jag saknar tekniker (och naturligtvis rutin).

Innan vi går vidare ska jag förklara vad jag menar med subtilt spel. Det är väldigt lätt att spel drivs handlingar. Karaktärer gör saker, de får saker att hända o.s.v. Det är väldigt sällan som vi som spelar får kika in och se varför karaktären handlar som hon gör, och det sker ännu mer sällan att vi får se varför en karaktär inte handlar alls. Där ligger det subtila. Genom relativt små medel kan vi levandegöra karaktärer på ett betydligt djupare plan och dessutom ta spelet till nya arenor.

Det var när vi spelade The Shadows of Yesterday som jag först fick upp ögonen för det här, och det var iom det här inlägget från en av spelarna:

Så underligt. Verkar farligt. Händer det något farligt i bergen?

Till vakten: "Ta oss dit. Ge oss en häst och ett vapen." (Prinsen talar om sig själv i tredje person.)

Är det här jag skall möta mitt öde? Med avskuren strupe som en galt vid slaktetid?

Hur är det med flickan…kvinnan?

Till Nanoq: "Du behöver inte stanna här i snön och kylan, vännen. Du kan ta med dig några vakter och resa tillbaka till palatset. Vill du det?"

Den lilla vinden?

Till jägaren: "Den lilla vinden?"

Efter det här blev det så vi beskrev våra handlingar, med små inblickar i vad karaktärerna tänkte på. Och jag gillade verkligen det. Från och med nu ska jag spela så. För jag tror inte att det är speciellt svårt, det blir som att recitera en roman, man pendlar mellan olika lägen och berättar ibland vad karaktren säger och ibland vad hon tänker på. Att krydda en scen utan någon fart med en inre monolog är väldigt häftigt. Jag vågar ännu inte berätta hur man uppnår det här, för jag vet inte hur. Men jag tänker ta reda på det.

Berättarmakt och ansvar

2009-03-20T13:44:00.008+01:00

Jag talade tidigare om en konflikts upplösning och med en axelryckning sammanfattade jag den punkten så här:

Med upplösning avses den punkt då konflikten avslutas, när vi vet vem som vann och vem som förlorade (eller om det uppstod ett dödläge). Alla spel har regler för det här så jag tänker inte säga mer om det. Använd spelets system och avgör. Få system säger dock hur handlingen ser ut, exakt vad som sker. Traditionellt är det spelledaren som berättar vad som sker men jag tycker att det är mer givande att låta den som vinner konflikten berätta vad som händer.

Vad jag helt missade här var vilket ansvar spelets deltagare tilldelas när det gäller att berätta hur upplösningen går till och det är också något spel är dåliga på att berätta. Det är nämligen oerhört viktigt att avgöra vem som berättar vad, när. Det här dessutom inte något som endast gäller vid konflikter utan är relevant hela tiden. Ron Edwards menar att det finns fyra typer av ansvar:

Över innehåll. Det här är vad vi brukar kalla bakgrundmaterial o.dyl.
Över plotten. Alltså när det är dags för ett avslojande av innehållet och liknande
Över scenen. Vem som är där, var det är någonstans, vad som finns där m.m.
Över narrativet. Att berätta hur något har gått till, exempelvis vid en konflikts upplösning.

Det här något som jag vill gräva djupare i och utforska mer i spel, så jag lär återkomma i ämnet. Här är en tråd och en artikel för egna studier. :)

Omslag

2009-03-13T09:42:00.008+01:00

Jag fick precis senaste versionen av omslaget till Revolver från George Cotronis, och vi är oerhört nära en färdig bild nu. Här är en liten teaser:

Scener

2009-03-11T10:54:00.006+01:00

Konflikter är inte det enda som driver en berättelse framåt, trots vad jag har sagt hittills i ämnet. Det finns mycket annat som gör samma sak. Gemensamt för alla dessa är att de sker i en angränsande scen. En scen bör alltid ha ett syfte. Om den inte har det - klipp! Här är min egen checklista (snodd från hur man hanterar scener i film) :

Driva handlingen framåt
Visa konflikt
Introducera en karaktär/SLP
Fördjupa en karaktär/SLP
Skapa spänning
Ge information
Skapa atmosfär
Utveckla tema

Om en scen inte innehåller något av följande är den med största sannolikhet inte speciellt givande. Kikar man lite närmre på de här punkterna ser man hur man kan använda dessa för att skapa synergier. Ex. Introducera en SLP. Visa SLPns agenda. Agendan går emot karaktärens. Karaktären tvingas till handling. Alltså - Introducera en karaktär/SLP - Fördjupa en karaktär/SLP - Skapa spänning - Visa konflikt. På samma sätt kan man kombiner andra punkter för andra effekter. Med små medel och minimal ansträngning kan en SL på det här viset bygga upp spel som nästan garanterat blir intressant, givet att karaktären visar vad spelaren är engagerad i, men det är som sagt ett ämne som jag återkommer till senare.

Karaktärer & konflikter

2009-03-10T10:01:00.006+01:00

Jag har snackat om konflikter ett tag nu, hur de kan behandlas och vad de tillför storyn. Men allt det här ligger en bit bakom det som egentligen gör konflikter så intressant, och det är när de säger något om karaktären och när spelaren är engagerad i konflikten. En kompis till mig liknande förhållandet med att "stå i kö" och menade då att karaktären alltid handlar om något och spelaren förväntar sig att det ska leda till något intressant. Jag läste nyligen även en tråd på Cultures of Play där trådstartaren menar att intressanta konflikter uppstår när spelarens förväntningar utmanas så att hon blir osäker på vad utgången kommer att bli - vilket väl är vad vi i dagligt tal kallar spänning (förutsatt att jag begriper vad Rob pratar om).

I vilket fall som helst är det just det här jag tycker är kul med Story Now och det är den funktion som konflikter har för mig.

Jag inser nu att jag måste skriva ett inlägg om karaktärer och vilka delar av den som man bör lägga synligt på ytan för att visa vilka förväntningar man har. Stay tuned!

Konflikter, del 3

2009-03-09T15:49:00.002+01:00

Det är dags för den avslutande (?) artikeln om konflikter. Jag tänker inte orda om så mycket om steg 2 och 3 - handling och upplösning mer än att det finns en del väldigt givande sätt att hantera dessa på. Det är nämligen så att en intention kan uppnås på en massa olika sätt. Du kan inte uppnå alla intentioner med alla färdigheter men poängen är inte att färdigheterna ska bakbinda spelaren utan snarare berätta hur hon tar sig an problem. Att välja färdigheten Mord framför Skjutvapen säger ganska mycket om en karaktär. Det är alltså viktigt att välja färdigheter som speglar karaktären (i Revolver finns det ett antal defaultfärdighter men även riktlinjer för hur du hittar på egna). Dessutom måste spelaren ta hänsyn till fiktionen. Många gånger måste karaktären "positioneras" för att kunna utföra en tänkt handling. Det här kan ske i många nivåer och ge upphov till flera intressanta konflikter. Om vi återgår till exemplet med borgmästaren och hans eventuella skit, så måste karaktären först och främst vara i en sådan position att hon alls kan undersöka det. Kanske känner karaktären någon inom adminstrationen som är skyldig henne en tjänst o.s.v. Men det här är ingen nyhet. Det vet vi redan.

Med upplösning avses den punkt då konflikten avslutas, när vi vet vem som vann och vem som förlorade (eller om det uppstod ett dödläge). Alla spel har regler för det här så jag tänker inte säga mer om det. Använd spelets system och avgör. Få system säger dock hur handlingen ser ut, exakt vad som sker. Traditionellt är det spelledaren som berättar vad som sker men jag tycker att det är mer givande att låta den som vinner konflikten berätta vad som händer.

Slutligen har vi konfliktens konsekvenser. De är oerhört viktiga. Speciellt i Revolver. Revolver handlar om konsekvenser. Alla karaktärer i Revolver är en del av något större, en orubblig organisation med en strikt hierarki. Allt som sker sker inom den här större ramen. Men ganska snart måste karaktären göra val och dessa val leder till konsekvenser och dessa konsekvenser leder till nya val o.s.v. Det är en nedåtgående spiral som ofta inte går att hejda. Det enda som håller karaktären vid liv är hennes hopp (mer om det framöver). Därför är det viktigt att även konsekvenserna är en del av de här valen, för att göra dem meningsfulla. Inför varje konflikt måste spelaren fråga sig hur mycket det är värt att offra för att uppnå det hon står inför. Då byggs berättelsen. Det är alltså viktigt att väga konsekvensen mot intentionen, eller mot motståndarens intention.

Så, för att sammanfatta. En konflikt är en viktig punkt i en berättelse och kan förklaras så här:

En konflikt uppstår när två eller fler parter har motstridiga åsikter om vad som ska ske nu
I en konflikt står något viktigt på spel
Konflikten ger konsekvenser som ställer berättelsen i nytt ljus.

Slutligen, även om konflikter är viktiga så bör man inte överanvända dem. Många spel förordar Konflikt! Konflikt! Konflikt! men min erfarenhet är att man inte ska söka upp konflikter alltför aktivt. Det gäller alla spelets deltagare. Investera i de konflikter som griper tag i er och bry er inte om att leta efter konflikter i varje scen.

För mer om givande spel, läs på Urverk spel.

Fruitful void, igen

2009-03-09T10:51:00.003+01:00

För ett tag sedan var det en intressant tråd borta på Story Games kallad The Fruitless Structure. Frågeställningen är ganska enkel - "om spelets deltagare redan gör det som systemet belönar dem för, blir inte inte belöningen kontraproduktiv då?"

Läs och begrunda.

Konflikter, del 2

2009-03-06T16:05:00.006+01:00

Eftersom del 1 inte är den logiska starten på en artikelserie om konflikter slänger jag ut del 2 redan nu.

Vad är en konflikt? En konflikt är alla situationer i spel när någon av deltagarna känner att de vill påverka fiktionen åt något håll. Det spelar ingen roll om det är karaktären som beter sig på ett speciellt sätt eller om det är spelaren som tycker att det vore coolt om X hände. Så fort någon vill påverka fiktionen med hjälp av systemet uppstår en konflikt - om någon annan är av en annan åsikt. Det är viktigt att komma ihåg, och brukar beskrivas med den kärnfulla frasen "Say yes, or roll dice". Gå inte emot bara för sakens skull. Välj dina konflikter. Ibland är det mer givande att bara flyta med, och se hur fiktionen utvecklas. När man når konflikt, intention-handling-upplösning-konsekvens (se del 1).

En konflikt kan således uppstå mellan en spelare och spelledaren (klassisk karaktär vs SLP, eller karaktär vs miljön kan också funka) eller mellan två spelare. Är det fler inblandade kan både SLP, miljö och karaktärer vara inblandade. Beroende på system.

Det är en konflikt. Således blir varje konflikt en vändpunkt i berättelsen. Det här är ett starkt redskap eftersom det innebär att alla deltagare kan påverka fiktionen påtagligt genom sin intention. I Revolver är intentionens räckvidd begränsad av karaktärens färdigheter. I andra spel finns inga sådana begränsingar och då får man istället tillämpa någon form av teknik, eller ha någon form av överenskommelse för hur långt en intention kan räcka. Kan jag hitta skit på borgmästaren och tipsa media om så att han hamnar i spotlighten och blir av med jobbet? I Revolver är det ett (intressant) ämne för flera konflikter. Men det intressanta är att före konflikten så fanns det ingen skit på borgmästaren. Det initierades av spelaren. SL kan alltså inte efter en lyckad konflikt säga att "nej, borgmästaren är ren". Det har konflikten redan berättat för oss (förutsatt konflikten var framgångsrik för spelaren i fråga) att han inte var. Konflikter är alltså ett oerhört kraftigt redskap, och det är anledningen till att jag har valt att begränsa den i Revolver. Det beror inte på att jag vill vingklippa spelaren, eller för att jag inte litar på henne. Det beror på att det är ett verktyg för att hantera berättelsens fart. Ju fler mindre konflikter berättelsen innehåller desto enklare blir det att behålla fokus och intensitet.

Det var allt för den här gången.

Konflikter, del 1

2009-03-05T14:42:00.003+01:00

Varje god berättelse drivs av dess konflikter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att konflikter är det enda en berättelse drivs av. Åtminstone berättelser av den typen som Revolver vill berätta. Men, konflikter är svåra, och konfliktresolution är ännu svårare men svårast av allt är konfliktens insatser. Jag brukar dela in konflikter i fyra faser:

Vad handlar konflikten om? Vad vill de inblandade uppnå? Vilka är deras intentioner?
Hur vill de uppnå det? Vilken handling tillämpas?
Avgör vem som vinner. Konflikten får sin upplösning.
Konflikten är avgjord. Se vilka konsekvenser den fick.

Vissa av dessa steg är väldigt enkla. De flesta spel har en fungerande lösning för steg 2, 3 och 4. Men inte steg 1. Vad kan man rimligtvis uppnå inom ramen för en konflikt? Min lösning är att se på steg 2. Handlingen. Vilka handlingar kan karaktären tillämpa? Har karaktären en färdighet som heter "förmörka solen och göra alla kvinnor ofruktbara"? Om inte så ligger det utanför karaktärens förmåga. Har karaktären en färdighet som heter Gatan (vilket man kan ha i Revolver) så har karaktären möjlighet att påverka fiktionen inom ramen för den färdigheten, men samtidigt måste handlingen etableras i fiktionen.

Följer man de här stegen bör man inte få några problem med att hantera konflikter på ett sätt som är begripligt och enkelt.

Mer om konflikter framöver.

Revolverformulär

2009-03-01T08:19:00.009+01:00

Vi kommer att dra igång spletest igen under Mars och jag har tagit fram ett nytt formulär. Jag är av uppfattningen att ett formulär säger väldigt mycket om ett spel, och om man delar den uppfattningen kan det vara intressant att se hur det ser ut.

Projekt

2009-02-23T10:18:00.001+01:00

Tanken med den här bloggen är att den ska handla om mina spelprojekt, men det har inte blivit så mycket av det än. Därför, här kommer lite om mina olika projekt.

Revolver
Revolver är ett spel där spelarna gestaltar poliser och kriminella i en fiktiv (eller riktig om spelgruppen kännser sig tillräckligt hemma för det) amerikansk stad. Spelet är till stor del inspirerat av TV-serier som The Wire, The Shield, The Corner, Homicide: Life on the streets och filmer som The Departed, Traffic och Eastern Promises. Det handlar alltså om ett kriminaldrama där det viktiga är vilka val rollpersonerna gör och vilka konsekvenser detta får. Revolver speltestas just nu och under Gothcon kommer det att finnas möjlighet att spela scenariot El Padrino (namnet kan ändras) i Indierummet (info kommer upp inom kort).

Mnemonica
Spelarna gestaltar en slags minnespoliser som arbetar för ett multinationellt företag som gör stora pengar på folks minnen (lagring, radering, förändring m.m.). Minnespolisernas minnen är också förändrade och de bär alla på ett Trauma, som är okänt för dem. Gradvis under spelets gång kommer Traumat bli tydligare (använder samma mekanik som Revolver). Under tiden aktiverar de sitt Persona och ger sig in i det undermedvetna hos företagets kunder (och de som missbrukar företagets tjänster) och rättar till det som är fel med deras minnen. Här finns även ett lite surealistiskt moment då faror i minnen är verkliga och kan påverka minnespolisernas liv på oväntade och oönskade sätt, såväl som att de kan ge deras Personas spö.

Varg
Det här är bara på konceptstadiet. Det är ett spel som handlar om kärlek, uppror, tonåringar, utanförskap och varulvar - i Dalarna. Tänk True Blood, Fucking Åmål och Låt den rätte komma in.

American Gangster

2009-01-14T12:00:00.001+01:00

Det trillade in en bild som visade sig passa bra till Revolver. Förhoppningsvis kommer det ännu fler! Bilden är gjord av Björn Ramsten.

Pilotavsnitt

2009-01-13T16:37:00.000+01:00

Jag har just kommit till insikt att inledande spel av pilotavsnittskaraktär är the shit. Det är fullkomligt lysande sätt att få igång karaktärerna och sätta alla flaggor i rörelse. Om jag någon gång skriver ett spel som är ämnat för längre kampanjspel ska jag formalisera hur man skapar den här typen av pilottavsnitt som en del av karaktärsskapandet. Dogs in the Vineyard lurar ju lite på det här iom den inledande konflikten, men jag skulle vilja dra det betydligt längre.

Fast mest skrev jag det här för att fylla januarikvoten. Ett blogginlägg i månaden är min minimigräns. :)

Fruktbart tomrum - Eller, det blir aldrig som man har tänkt sig

2008-12-22T15:02:00.000+01:00

Jag har lurat på det här ett tag och nu, efter lite calvados och annan skit, känner jag mig redo att skriva ner det.

Rollspel som de flesta spelar det bygger på ett antal på förhand kända delar som samverkar och bildar någon form av berättelse. Min tes är att det är först när de okända delarna samverkar med de kända som det resulterar i en intressant berättelse. När det gäller system kallas det här Fruitful Void, vilket i princip innebär att du inte ska skapa regler som explicit gör det du vill ska vara kärnan i upplevelsen, utan skapa regler som leder till att kärnan upplevs som dynamisk och intressant. Eller som det klassiska mantrat säger "vill du spela skräck, skit i skräcktabeller". (googla gärna på fruitful void och Vincent Baker om ni är intresserade). Samma sak gäller en berättelse. Det här innebär att alla spelets deltagare måste ta ett steg tillbaka och lämna öppningar åt andra att använda och fylla. Det vanliga är annars att uppdelningen är att "SL har hand om världen, spelaren har hand om karaktären". Istället menar jag att du avsiktligt ska lämna kärnan tom, för att fyllas under spel, och lita på att du och övriga speldeltagare kan fylla den. Alternativet är nämligen att spela på var sitt håll. Jag skapar min intressanta karaktär som har gjort en massa intressanta saker och du skapar ett intressant scenario med en massa intressanta situationer. Men i själva verket är det som två pusselbiter som inte passar ihop. Vad man alltså måste göra är att lämna så mycket utrymme i skarven mellan karaktärer och situationer m.m. så att de passar in, hur man än vrider och vänder på dem.

Vad jag egentligen säger här är att ju färre på förhand bestämda faktorer du har desto större chans är det att ditt spelande blir intressant. Åtminstone om man ser till hela gruppen. Det här innebär i sin tur att rollspelande aldrig kan bli som man har tänkt sig, och det är det jag vill ha sagt. Rollspelande måste alltid vara en process för att den ska vara meningsfull. Så fort någon försöker fylla tomrummet före spel är det kört. Då finns det andra medier som klarar av det bättre (som typ dataspel). Men rollspel måste alltid handla om att fylla tomrummet.

Hur gör man det då? Det första man måste lära sig är att lita på sina medspelare. Det andra är att lära dig att bygga vidare på dina medspelares spel. Det finns nämligen inga perfekta förutsättningar för spel. Det perfekta uppstår alltid under spel. Därför är tomrummen oerhört viktiga. Kanske det viktigaste. Det enda du kan göra är att göra det så enkelt som möjligt för det perfekta att uppstå. Det imperfekta* blir perfekt.

*Imperfekt - ofullbordad, lite arbete återstår, oförfinad, dålig, sekunda, bristfällig

En laddad pistol

2008-11-14T08:35:00.001+01:00

Välkomna till min blogg. Här kommer jag framförallt att prata om spelkonstruktion och spelteori, men till viss del även praktiskt spelande. Jag kommer att ta upp aspekter som jag anser är intressanta och prata lite om strömningar i spelvärlden som känns extra spännande.

Jag kommer att slänga in några länkar här till höger (eller om det blir vänster?) till sidor som jag tycker är viktiga och givande.

Ps. Just nu följer jag en intressant diskussion på The Forge:

Det sägs väldigt mycket intressant i den tråden. Kolla upp den!