Äntligen färdigt!

Framsidan

Det är äntligen färdigt, råtexten till The Fog of War. Det mesta är korrat och fixat men det återstår ändå en del jobb, inte minst layouten. Hur som helst, det känns väldigt skönt. Exakt vad som ska hända med spelet när det är layoutat vet jag inte ännu.

Totalt landade ca 80 000 tecken, vilket innebär en nätt liten bok på runt 40-50 sidor.

“War is the realm of uncertainty; three quarters of the factors on which action in war is based are wrapped in a fog of greater or lesser uncertainty.”

- Clausewitz

Uncertainty.

Why are we at war? Why am I here? Who am I? How will the war change me? Is it worth it?

These aren’t the question that comes to mind when you hear the expression ‘fog of war’ but that’s how I chose to interpret the phrase. Uncertainty regarding the war. What are we fighting for? What are we dying for? Play and find out.  

The Fog of War is a roleplaying game about war. In particular it’s about American wars. It’s about the soldiers who fight them and what they need to do and who they need to be in order to be a good soldier, to function as a soldier. The game begins before the soldiers enlist and we follow them through training, through their first mission and through their part in the war. When the story ends we know all the choices they made, we know the consequences of their choices and what the war did to them. There’s no more uncertainty. We have dispersed the fog of war, laid it bear for all to see. Was it worth it?

 

Spela ärligt

Jag har funderat på det där med "Play boldly", och det är nog inte riktigt det jag pratar om. Jag tror att jag pratar om att spela ärligt, spela passionerat.

Jag uppfattar och tolkar djärvt spelande som att ta sig an storyn utan att tveka, att blunda för riskerna. Att inte försöka play safe.

Jag vill snarare att spelarna ska vara ärliga mot sin rollperson. Det är viktigt att hon vill sin rollpersons bästa. Hon måste bry sig om rollpersonen. Hon vill att rollpersonen ska vara trygg. Eller snarare, hon ska spela rollpersonen så som hon uppfattar den, utan att bry sig om storyn, spelledaren eller ens övriga spelare och deras rollpersoner.

Det är spelets uppgift att tvinga in rollpersonerna i situationer som de inte vill befinna sig i, inte spelarnas.

Kontroll?

Innan jag fortsätter med del 2 känner jag att jag måste förklara vad jag menar med kontroll.

Kontroll avses här någon form av mekanism (social eller mer regelstyrd) som försöker reglera beteenden hos en grupp (läs spelare). Jag tror att avsikten ofta är väldigt god. Det är bekvämt och tryggt att befinna sig på stabil mark. Inget kan gå fel. Men det är precis här som jag ser problem.  Kontroll blir en skyddsmur, något att gömma sig bakom. Något som kan blockera.

Rollspel är en dynamisk aktivitet. En kreativ lek som enligt mig mår bäst när ramarna är lösa, när ingen riktigt vet hur det ska sluta.

Det intressanta här är att spelarna ofta befinner sig här. De saknar kontroll över det mesta förutom sina rollpersoner. De utgår ifrån att spelledaren (SL) har kontroll. Att hon vet vad som ska hände. SL vet vad som förväntas av henne. Hon ska läsa alla böcker, lära sig alla regler, se till att alla har kul och...äh, skit i det!

Jag vill hellre illustrera det här med en liknelse.

Tänk dig att du och dina vänner åker bergochdalbana. En jävla tur, uppochner, brant, högt och allt. Det känns som att ni knappt sitter fast i rälsen. Du tittar ner. Ni sitter inte fast! Ni bara kör! Du skriker så att du blir hes på din vän som sitter längs fram. Det är ju hon som kör! "Gör något! Stanna!" Din vän vänder sig om, flinar och ropar "Jag kan inte! Jag vet inte heller vad jag gör!", och skrattar högt. I samma stund märker ni att om ni drar åt ungefär samma håll, om ni lutar er i svängarna och skriker i backarna så är det inte så farligt. Ni behöver inte sitta fast i rälsen! Det är liksom en attraktion på ett nöjesfält! Vad kan hända? Luta dig tillbaka och njut av åkturen!

Släpp kontrollen.

Att spela utan kontroll, del 1

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg om vikten av att släppa kontrollen när vi spelar. Jag tycker att rollspel ofta hänger upp sig på detaljerade händelseförlopp, ingående miljö- och personbeskrivningar, snåriga regler och oklara ansvarsområden. Det gör att det blir svårt att spela rollspel. Trots att det är så lätt.

Jag tror att det delvis beror på ett kontrollbehov.

Spelmakaren vill förmedla sin värld, sina regler, sin spelfilosofi.
Spelledaren vill förmedla sin vision, sin berättelse.
Spelarna förutsätter att spelledaren vet vad hen gör, och ställer krav, ibland orimliga sådana.

Kontroll.

Släpp den.

Hur? För ett år sedan skrev jag att man ska spela spel som hjälper till med det här, men vad menade jag med det?

Jag skriver på ett spel. Revolver. I det använder jag en del knep för att lösa det här. 

1. Spelet använder en bekant miljö (Amerika ca1870-1930).

2. Spelet använder en bekant genre (spelarna tar rollen som lagväktare eller lagbrytare).

3. Rollpersonerna får under skapandet en riktning, en raison d'être. Jag tänker utveckla det lite mer. 

Rollpersonerna är vad allt handlar om. Om de inte känns levande, om de saknar driv, om de inte befinner sig i en laddad situation, så kommer spelet inte kännas levande, det kommer att sakna driv och sakna en laddad situation. 

Många spel löser det här genom olika typer av definierade mål. Jag gillar inte riktigt det. Jag gillar inte att tydligt definiera vad spelet ska handla om. Jag vill att det ska vara organiskt och flexibelt. Men i och med att rollpersonerna uttryckligen är antingen lagväktare eller lagbrytare så finns det redan är rörelse där. Att undfly lagen eller upprätthålla den. Det är den äldsta tematiken i filmhistorien, tror jag. Betydligt mer begriplig än att gestalta en äventyrare eller något sådant. I Revolver väljer varje spelare även en arketyp. Då menar jag inte arketyp som i Bankrånare, Köpman eller Jägare. Utan arketyper som i Jungs arketyper - alltså en typ av roll som bygger på ett slags kulturellt allmängods. De är visserligen anpassade till Revolver, men bygger på samma princip. Enkla att förstå för alla. Ingen större förkunskap krävs: 

• Ynglingen
• Mördaren
• Främlingen
• Martyren
• Väktaren
• O.s.v.

Det sista knepet är att rollpersonerna skapar settingen. De skapar platser och personer som sedan används i berättelsen. Alla har varit med och skapat det här. Det är inte någon som suttit ensam hemma och hittat på något som de andra inte känner till. Det gör att alla känner sig delaktiga.

I nästa del pratar jag om hur det här används i spel.