Subtilt spel, hur?

Förra året spelade jag en del spel över nätet. Vi spelade The Shadow of Yesterday och Grey Ranks. Båda kampanjerna var väldigt givande även om båda rann ut i sanden. Men det var framförallt en sak som jag upplevde som extra intressant. När man spelar på det sätt som vi gjorde (via relativt korta inlägg) har man inte möjlighet att ösa på med allt för stora gester. Men vill låta de andra ta del av spelet och inte dra iväg för snabbt åt något håll. Mediet tillåter det helt enkelt inte. Därför blev det väldigt stort fokus på vad karaktärerna tänkte, varför de gjorde som de gjorde o.s.v. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta med mig det här till mitt vanliga spelande, men det har jag inte gjort. Det ska jag försöka ändra på. Jag tror att en av orsakerna till att det inte har infunnit sig är att jag saknar tekniker (och naturligtvis rutin).

Innan vi går vidare ska jag förklara vad jag menar med subtilt spel. Det är väldigt lätt att spel drivs handlingar. Karaktärer gör saker, de får saker att hända o.s.v. Det är väldigt sällan som vi som spelar får kika in och se varför karaktären handlar som hon gör, och det sker ännu mer sällan att vi får se varför en karaktär inte handlar alls. Där ligger det subtila. Genom relativt små medel kan vi levandegöra karaktärer på ett betydligt djupare plan och dessutom ta spelet till nya arenor.

Det var när vi spelade The Shadows of Yesterday som jag först fick upp ögonen för det här, och det var iom det här inlägget från en av spelarna:

Så underligt. Verkar farligt. Händer det något farligt i bergen?

Till vakten: "Ta oss dit. Ge oss en häst och ett vapen." (Prinsen talar om sig själv i tredje person.)

Är det här jag skall möta mitt öde? Med avskuren strupe som en galt vid slaktetid?

Hur är det med flickan…kvinnan?

Till Nanoq: "Du behöver inte stanna här i snön och kylan, vännen. Du kan ta med dig några vakter och resa tillbaka till palatset. Vill du det?"

Den lilla vinden?

Till jägaren: "Den lilla vinden?"

Efter det här blev det så vi beskrev våra handlingar, med små inblickar i vad karaktärerna tänkte på. Och jag gillade verkligen det. Från och med nu ska jag spela så. För jag tror inte att det är speciellt svårt, det blir som att recitera en roman, man pendlar mellan olika lägen och berättar ibland vad karaktren säger och ibland vad hon tänker på. Att krydda en scen utan någon fart med en inre monolog är väldigt häftigt. Jag vågar ännu inte berätta hur man uppnår det här, för jag vet inte hur. Men jag tänker ta reda på det.