Jag läste en väldigt intressant artikel på Play Passionately. Vi pratar ofta om hur viktigt det är att spelarna är engagerade och utelämnade och kan spela öppet och naket. Men, SL agerar ofta regissör eller liknande och har inte investerat lika mycket i karaktärer eller den kommande storyn. Istället är hennes roll att driva storyn, att peka på karaktärerna och visa hur storyn blir angelägen för dessa o.s.v. Men hon gör det helt utan risk. SL lämnar inte ut något av sig själv.
Jag vet inte om det är ett problem, men det är något som jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Det är hur som helst något jag kommer att fundera en hel del på framöver.
Jag vet inte om det är ett problem, men det är något som jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Det är hur som helst något jag kommer att fundera en hel del på framöver.
6 kommentarer:
Är det verkligen sant att SL inte har investerat något i storyn och bakgrundskaraktärerna? Jag tror att det upplevs av (många) SL, att man faktiskt har något att förloar av att döda sin historia. Kan säga att jag upplever det så.
Frågan är vad SL kan göra för att bryta det, om man utgår från att det är "fel"?
Är det det då "fel" att investera saker och känsla i sin historia och sina (SLP-)karaktärer? Gör det inte att man gör upplevelsen djupare om manhar en motivation (kreativ sådan)?
Jo, det är vad Jesse säger med:
"You have not played passionately until you’ve built a character that you have nothing but love and sympathy for and have a player suddenly treat him with contempt."
Men, det du pratar om, tror jag, är att vara förtjust i sin prep. Det är jag alltid när jag är SL. Jag kommer alltid till spel med känslan att "fan va coola grejer jag har hittat på", men jag tror inte att det är vad Jesse pratar om.
När jag spelar Passionately, vilket jag oftast gör, så känner jag för min karaktär, lider med den o.s.v. Men Jesse säger så här:
"In terms of emotional vulnerability the GM has to go first."
GM. Has. To. Go. First. Lägga huvudet under giljotinen och blunda hårt. Jag tycker att det är skitkul att vara SL men jag har aldrig nått hit. Eller snarare, jag har aldrig försöt. Istället har jag försökt få spelarna att uppleva det.
Jag ska prova att blöda en prep. Se vad som händer.
Hänger du med på hur jag menar, kosta?
Japp, tror det. Jag va bara snabb på att svara (för jag tyckte det var ett bra inlägg). Läste länken sen och insåg att han menade att SL även har rätt till sin skapelse.
Men jag blandar nog ihop precis som du säger, med förtjusningen i min skapelse. Något jag fått smaka på när vi speltestat mitt scenario, bra kritik men annorlunda mot väntat.
För att summera det du menar är att man ska som SL ha en SLP som lider, och öppnar sig för de andra -kopplat till en konflikt som de bryr sig om?
När vi Coriolis så växlar vi SL så ens rollperson blir då ibland en SLP som driver delar av scenariot. Tyvärr (?) hatar de andra delvis den karaktären som är instabil och har sociopatiska drag (som han själv är rädd för) -så jag kanske har lyckats då?
För att summera det du menar är att man ska som SL ha en SLP som lider, och öppnar sig för de andra -kopplat till en konflikt som de bryr sig om?Precis, men här kommer det viktiga, samtidigt som den SLPn adresserar något som SL känner starkt för.
Det behöver inte heller vara en SLP, utan det funkar bra med en situation, en konflikt eller kanske tom en plats?
Jag läste exempelvis om irländska katolska barnhem för ett tag sedan och alla de hundratals övergrepp som skett på vissa av dem. Det påverkade mig väldigt mycket. Kanske för att jag själv har barn, jag vet inte. iaf, om jag skulle utgå från den situationen när vi spelar, förlägga spelet till en sådan plats, så skulle jag alltså ha öppnat mig, gjort mig sårbar. kanske skulle jag t.om skapa en situation där en av prästerna hade goda egenskaper, samtidigt som han var ett pedofilistiskt as. Hur skulle jag som SL hantera det?
Så tolkar jag artikeln.
Ditt exempel låter som att det funkar med. Om du brinner för karaktären och känner starkt för honom. Fast han är ju egentligen en RP så det är lite fusk. ;)
Insåg precis att det här ställer sig i skarp kontrast till SL som opartisk domare. Det får nog bli en ny post med fler tankar kring det här.
Helt klart fusk och icnte helt klart enligt det om beskrivs. Dvs, jag är osäker om jag brinner för honom eller om det är så att jag gillar den kluvna personen och den interna striden mellan hans ena moraliska vilja och den andra mer lustfyllda och vilda sidan.
De andra i min grupp kallar RP (efter att jag sagt det) för fight-instigator.
Vi får se vad det tar vägen. Sist ledde det till handgripligheter samt att en spelare tycker det får va nog (tror jag) att låsta sin karaktär vara hur galen som helst.
Skicka en kommentar